Anma

Anma är en japansk massageform som bygger på sju traditionella metoder och räknas som en hård massageform. Kraftfulla greppande rörelser vars syfte är att öka blodflödet till musklerna kan ingå i ett behandlingstillfälle, liksom kraftfull ckupressur där inte bara fingrar utan även knogarna används. Den alternativmedicinska behandlingsformen shiatsu har sina rötter i anma.

Liksom många andra österländska massagebehandlingar bygger anma på en tanke om att vissa linjer och punkter i kroppen är extra viktiga för energiflödet. Anmas äldsta rötter är okända, men troligen utvecklades anma ur den kinesiska massageformen Tui Na som är baserad på taoistiska principer. Vi vet att Tua Na förekom i Japan redan under Naraperioden (700-talet f Kr).

I Japan måste professionella utövare av anma vara licensierade av hälsomyndigheten i den lokala prefekturen (todōfuken).

De sju traditionella teknikerna

  • Trumma med fingrarna
  • ”Handmusik”
  • Röra handen över en del av kroppen samtidigt som man applicerar mjukt tryck.
  • Knådning och att hålla en del av kroppen i ett fast grepp
  • Stärka
  • Trycka ihop
  • Vibrationer

Ibland inkluderas även tekniken ampuku i ett behandlingstillfälle, om magen ska behandlas. Ampuku utvecklades av Shinsai Ota på 1600-talet.

Anma – en behandlingsform med lång historia

Som nämnts ovan är det troligt att anma utvecklades ur Tui Na. Namnet anma användes så pass tidigt som 1300-talet, av utövaren Akashi Kan Ichi som lade grunden till mycket av de vi känner igen i dagens anma.

Under 1600-talet var amna en välkänd och välspridd massageform i Japan, bland annat tack vare den blinde akupunktören Sugiyama Waichi som hjälpte till att grunda skolor och sprida kunskapen om anma runt om i landet. Det var också under den här perioden som anma fick en stark koppling till blinda utövare. Exempel på gamla texter om anma som finns bevarade från den här perioden är Fujibayashi Ryohakus Anma Tebiki (anmamanual).

Så småningom blev anmas koppling till blinda utövare så stark att lagen ändrades så att endast blinda fick utöva anma. Lagen finns inte kvar idag, men i Japan är det fortfarande vanligt att blinda arbetar som anmautövare.

När de allierade ockuperade Japan efter andra världskriget förbjöd de stora delar av traditionell japansk kultur, inklusive anma. Helen Keller kontaktade dock USA:s regering som ingrepp och legaliserade anma, eftersom så många blinda personer i Japan plötsligt stod utan försörjning på grund av förbudet.